Jag läste precis
Kickan34's inlägg om ätstörningar mer eller mindre (blev det fel formulerat så får du gärna rätta mig!), och fick inspiration till att skriva lite om det själv. Jag har varit där och därmed vill jag dela med mig utav mina erfarenheter som förhoppningsvis kanske kan hjälpa någon annan? Det är vad jag hoppas iaf...
När jag var 10år så bestämde sig mina föräldrar för att gå skilda vägar, inget ovanligt i det. Men jag som alltid varit en glad människa som älskar naturen och livet, stod jag nu inför min första stora förändring i mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle hantera detta, så jag började tröstäta och med det rasade jag upp i vikt, medans mitt självförtroende slogs ner till botten. Min självbild vändes upp och ner.
Jag var inte längre den söta, lilla blonda och blåögda tjej som alla älskade. Människor började viska, gav mig blickar och en del hade behovet av att skrika ut dem efter mig när jag gick förbi. Det sved, det sved något så otroligt. Jag vet inte hur många kvällar jag grät mig till sömns för att jag inte ville möta världen en dag till, men min mamma drog mig ur sängen ändå. Vilket egentligen var jättebra för till slut fick jag nog och började med den ena dieten efter den andra, jag började röra på mig och det gick ganska bra ett tag, tills jag kom in i min stora deprission när jag var 14år gammal. Det var då jag
slutade äta. Jag la av nästan helt med maten. Jag åt kanske 2 rostade mackor om dagen med smör och ett glas äppeljuice till, högst. Andra dagar åt jag ingenting alls.
Jag stannade kvar extra i skolan/vänner för att kunna ljuga för mina föräldrar och säga; "Jag åt hos en kompis", "jag åt i stan", "jag är inte hungrig jag åt förut". All mat jag fick serverad var i mina ögon något dåligt. Varje tugga jag tog fick mig att må illa, för att jag kände att nu kommer jag gå upp i vikt. Det var nu jag började rasa ner i vikt. Jag var jämt hungrig, trött och grinig. Men jag blev ju smal, det var väl huvudsaken?
25kg gick jag ner på ett par månader och jag var helt okontaktbar för omgivningen. Min fritid gick mer och mer åt till att sova, vilket är en del av kroppens sätt att spara energi på.
Jag gick aldrig så långt att jag spydde upp maten jag åt, för jag visste någonstans att jag behövde iaf lite mat så jag inte riktigt dog. Mat var ju viktigt att få i sig tyckte jag... bara inte så mycket?
En kväll slog allting över i mig och jag blev helt knäpp i huvudet, jag svimmade 2ggr, grät och skratta samtidigt och var helt hysterisk. Mamma tog fram godisskålen och tryckte i mig allt som fanns där samt att hon gav mig en sömntablett. Den natten sov min bror hos mig för han var så orolig för mig, han vet nog inte om det, men det var nog mer hans närvaro som fick mig att sova och inte tabletten. Dagen efter den kvällen fick jag en vitaminhutt utav min mamma som jag 2sekunder senare spydde upp, då blev jag rädd, på riktigt alltså. Om man sväljer en hutt flytande vitaminer och spyr upp det, då kan man inte ha ätit särskilt mycket på att bra tag. Mina tankar just då var att jag nog skulle dö om jag inte började äta. Så jag kan tacka min dödsångest för att jag blev livrädd där! Jag ville ju inte dö, bara gå ner i vikt.
Efter mycket om och men började jag alltså äta, jag gick upp i vikt igen vilket inte kändes lika roligt, men jävlar vad bra jag började må. Jag fick färg på min likbleka hy, jag slapp vara hungrig (tänka sig?) och mitt humör blev bättre. Jag kunde börja njuta lite mer utav livet jag fått. Sen måste jag nog tycka att det känns bättre att ha ätit sig en sallad än att gå hungrig en hel dag >.<
Så, vad fick jag då ut utav detta? Inget alls. Jag gick bara hungrig i ett halvår och mådde piss. Jag gick ju upp allting sen när jag började käka. Men jag fick i mig mat, jag slapp vara hungrig och faaan vad gött det var =)
Det jag är mest förvånad över är hur långt jag kunde gå för att passa in i samhällets ramar? Är jag verkligen beredd att sluta leva (ge upp mitt liv) för att vara smal? för att passa in i redan färdiga "bakformar" som finns? Näe, det är jag inte. Jag är
mullig, tjock, stor, fet eller vad du nu vill kalla mig, det stör inte mig så mycket idag för jag vet redan hur jag ser ut (men jävlar vilka snygga bröst jag har ^^). Och hur jag ser på saken är den som räknas. Jag har ändå fått världens underbaraste pojkvän, ett bra liv och en bra utbildning trotts min övervikt.
Mitt tips till dig som är i liknande situation som jag eller har varit; Lär dig att försöka älska dig själv och din kropp. Älskar man sin kropp kan man också ta ansvar över vad man vill ge den för mat. Det gäller inte bara för mig som har problem med övervikt, utan alla egentligen. Undervikt däremot kan ju bero på många olika saker, så jag tänker inte yttra mig om det.
Jag känner en person som är smal och vill vara smalare som gjort samma sak som mig, av samma anledning. Även här måste man försöka att lära sig älska sin kropp. Så alla vill passa in, men en del har kanske bara en dålig självbild? För i mina ögon är denna person en utav det snyggaste jag träffat, och det talar jag om för denne.
Fråga dig själv; är jag den jag vill vara idag? Gör jag det jag vill göra? Hur kan jag förbättra det som är dåligt?
Jag brukar ställa mig framför spegeln ibland, om jag bara så ens ska tycka att jag har en snygg lock i håret idag, så är det en positiv sak om mig själv. Den tekniken har hjälpt mig väldigt mycket.. så försök att hitta en positiv sak om dig själv varje dag! Eller iaf några gånger i veckan. Le mot dig själv, för fan vad du e bra! Oavsett vad du gör, vem du är och vad du vill.
Det var mina tips och jag hoppas att någon kan dra nytta utav det =)
Såhär ser jag ut, och jag tänker själv bestämma när jag vill gå ner i vikt, hur och när. När jag har börjat förstå att det är för min egen skull som jag ska gå ner i vikt, ska jag börja träna.
//Alexandra
