Seriöst! Är vi inte bättre än såhär? Vad får ni ut av att nedvärdera andra?
Mobbning är något av de värsta man kan utsätta en människa för, efter utfrysning.
Och vad får ni ut av att göra det? En i gänget? Så jävla fräck du är, vilken seger du har vunnit! Du har tagit en annan persons liv, bokstavligt talat! Känns det bra?
Alla ser olika ut, vi har olika hudfärger, vi har olika sexuella läggningar och vi tror på olika religioner/gudar. Lev med det för det kommer
inte ändras för att
du tycker och säger si och så!!!
Jag e så trött på sån här skit, lägg ner! Det är så löjligt! Jag kan verkligen inte förstå varför man gör sånt.
Jag blir så grinig! Jag blev själv mobbad när jag var liten och jag blev dessutom mobbad av en väldigt nära vän till mig, väldigt länge. Det jag blev mobbad för var mitt utseende och för att jag var tjock. Vad fan har andra människor med mitt utseende att göra? Det tog mig nästan
fem år att komma upp ur den grop ni så snällt grävde åt mig. En person har sagt förlåt, och jag godtar hennes ursäkt för den var
ärlig.
Hur tar man sig då ur mobbning? Det finns många sätt man kan göra och jag kommer berätta hur jag gjorde;
Jag tänkte aldrig en sekund på att byta skola iaf för jag har samma rätt att gå på den skolan som
dem har, punkt slut.
Det jag då fick börja med var att lyfta upp min blick ifrån marken, och gå rakryggad, ta plats där jag går och ta plats hos folk. För det finns inget som ger ett sånt enormt intryck av en som när man går rakryggad fram genom en bunt med folk, du behöver inte säga något när du går, för din ställning säger mer än tusen ord. Just därför är den så kraftfull.
Det med att ta plats hos folk hade jag svårt med, för är
jag verkligen värd att synas? Varför skulle människor vilja prata med mig?
Något jag vet idag är att alla människor har en historia i bagaget, alla har någonting att säga och jag lyssnar mer än gärna på den, så JO! Det finns människor som vill lyssna på dig och vad du tycker. Jag är en av dem, då borde det finnas fler! För du räknas, punkt slut.
Det andra jag fick lära mig var att se människor i ögonen. Oavsett om du tar någon i hand, eller tittar runt i stan så möt alltid någon annans blick med en fast blick. Det ger ett intryck av bra självförtroende oavsett om du har det eller inte. Om vi nu tittar på hur modeller går (inte för att du behöver gå som en dresserad häst) men om vi tittar på deras hållning. Dem går rakt i ryggen med en beslutsam blick framåt. Vad säger det dig? Fundera på det.
Om du nu har kommit så långt att du kan gå rakt, om så för bara fem minuter, eller titta någon i ögonen en snabbis, har du kommit långt. Då kanske du är redo för det sista som jag gjorde?
Det tredje jag fick lära mig var vad som betyder och vad som inte betyder. Alltså, hur mycket väger ord egentligen? Lyssna på folk som vill dig väl, dem har pratat med dig, dem känner dig. Dem vet vem du är och kan tala om för dig vad som är sant, om du inte själv vet om det (för det är inte alltid lätt att veta det). Jag fick lära mig att sluta bry mig om vad dem tyckte, dem där fräcka människorna. För det spelar ingen roll vad dem tycker, dem försvinner ur ditt liv och det som finns kvar är dina vänner och din familj, därför väger deras ord mer än de andras. Det är värt att gå upp på morgonen för att gå ut och skaffa dig ett liv. För när du är 80år, sitter på hemmet och funderar tillbaka, varför brydde man sig överhuvudtaget? Livet löste sig, det gör de vare sig du vill det eller inte. Det är jag som är viktigast, och dem du bryr dig om och som bryr sig om dig.
Som sagt... detta har tagit mig fem år att inse. Men det var värt varenda sekund! Hellre det än fem år av mer skit som jag lyssnade på för att jag inte trodde att jag var värd något annat, men som jag idag vet att jag är.
Vill du prata med mig finns jag på min msn, det är bara att fråga om den när du lämnar en kommentar.
För detta speciella tillfälle tar jag fram min Carola-bild! Enoy ;P
(Det här hade jag aldrig kunnat göra för fem årsen)//Alexandra
